Vad hände med den svenska skolpolitiken?

undrade lärarnas Riksförbund och anordnade ett seminarium där 6 personer skulle ’debattera’ en bok om skolan. Dessa 6 personer var författaren av boken, en journalist från DN, en från expressen, en kommunpolitiker från Haninge och en Ordförande för Lärarnas Riksförbund.

De resonerade tillsammans om skolan främst ska fostra eleverna, eller om skolan främst ska lära eleverna. Och så kom de fram till att skolan ska göra lite både och. Men de glömde då och då bort att de var överrens och fick påminna varandra om att de redan hade dragit en slutsats. Komiskt.

Det pratades om att det inte bara kan vara skolans ansvar att lära eleverna något, utan att skolan också måste kunna lägga ansvar på eleven. Schysst, tänkte jag och undrade om det skulle komma ett vidare resonemang om vad elever ges för verktyg eller motivation att ta det ansvaret.

Då fick Tobias Jobring, ordförande för Sveriges Elevråd SVEA, ordet och lyfte att elever gärna vill ha mer ansvar i skolan. Ge oss ansvar att kunna bestämma vad vi ska lära oss om och på vilket sätt, sa han. Och där fick jag min efterlängtade koppling till faktiskt elevinflytande.

Vi kan inte ha en skoldebatt där vi pratar om elever och lärare som VI och DOM. Där kommunpolitiker kan få säga att ’elever måste minsann också ta ansvar, vi kan inte skylla alla dåliga resultat på skolan’ Nähe? För det kan man visst. Så länge skolan inte har gett sina elever ordentliga möjligheter att kunna påverka sin skolgång, eller motivation att lära sig något, så kan man inte skylla ett förbannade dugg på eleverna.

Ikväll ska jag lyssna på vad utbildningsministern Jan Björklund har att säga i sitt partiledartal i Almedalen. Han kanske säger något om skolan, gissar jag.

Jag kanske inte har sagt det, men jag granskar talen utifrån ett barnrättsperspektiv och hoppas på att någon av partiledarna ska prata barnrätt. Eller åtminstone nämna barn…

Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund