torsdag 14 april 2011

Eh, vad är det vi varit med om??!

Omvälvande på hemvägen

Om vad som hände Uddevalla lokalgrupp på vägen hem från riksårsmötet.

En helg fylld av diskussioner, förslag och beslut var över och det var nu dags för deltagarna att åka hem. Jag tror att många av oss kände sorg över att det nu var ett helt år till nästa årsmöte och nya häftiga möten och händelser. Jag gick tillsammans med Uddvallas ordförandepar med tunga steg mot tunnelbanan.

Stämningen blev dock snart muntrare och samtalet om allt årsmötet innehöll och vad vi tyckte om det gick varm. Timmarna på tåget flög förbi. Vår nya profilfråga var självklart en del av diskussionen och vi pratade om könsnormer, sexuallitet och könsidentitet. Vad vi inte tänkte på var att vagnen vi hamnat på var något tystare än vad vagnar på tåg mellan Stockholm och Göteborg brukar vara. Det var ingen tyst avdelning bara något tystare. Tåget rullade in mot Göteborg och konduktören ropade ut ankomsten. Men det tänkte väl inte vi på, vi hade ju fortfarande saker att prata om. Varpå gubben som sitter framför oss skriker:

”Håll käften!”

”Ursäkta?” sa jag om hans ohövliga sätt och tittade frågande på mina resekamrater.

”Nu har ni suttit och pratat i tre timmar, nu kan ni väl i alla fall vara tysta!”

”Alltså, det här är ingen tyst avdelning” sa jag. ”Så vi har faktiskt rätt att prata”

Tåget stannar på stationen och gubben säger inget mer. Jag och de andra är tagna av chock, vad är det här som vi varit med om? Hur kan det hända? Men vi var snabbt tvungna att återhämta oss inför nästa attack. En kvinna lutar sig över mig där jag sitter i sätet.

”Alltså ni kan väl tänka på att inte prata så förbannat högt i framtiden. Jag har suttit tre säten bort och tvingats lyssna på er hela vägen.” hon lägger inte fram det på något trevligt sätt.

” Å, förlåt” säger jag. ”Om du sagt till oss hade vi såklart pratat tystare.”

”Men ni är ju politiker. Ni får väl fatta att ni inte kan prata så förbannat högt.”

”Varför sa du inte till oss under tiden då? Hade du bett oss hade vi pratat tystare” säger Evelina som sitter bredvid mig.

”Men det fattar ni väl om ni nu är så förbannat smarta! Det sitter faktiskt barn här” vad nu det hade med saken att göra.

”Dom har faktiskt inte pratat så högt” säger mannen som sitter med sitt barn bredvid oss på andra sidan gången. ”Dom har pratat i normal samtalston”

Kvinnan bakom oss instämmer.

Jag minns det, burr, kvinnan som skällt på oss går iväg men jag har redan börjat gråta, kränkt och sårad inombords. En ängel förklädd till medresenär kommer fram till mig och säger att den skällande kvinnan har fel och att vi inte ska ta till oss vad hon sagt. Jag instämmer och säger att jag vet men att jag känner mig så jävla kränkt.

Vi går av, jag hulkande, och försöker undvika att gå i närheten av arg gubbe och skällande kvinna. Arg gubbe är med även på nästa tåg men han stör oss inte mer.

-----------

Vad som hände handlade inte om att vi hade talat för högt eller stört någon. Det handlade om att det vi sagt var jävligt provocerande för vissa. Vissa som antagligen hade suttit irriterade hela resan och tillslut inte stod ut med att höra att en tjej viss kunde heta Hans. Det blev för mycket för våra två arga resenärer. Och efter att ha blivit utskälld av en person är det tydligen rättfärdigat för fler att gå fram och trycka ner tre unga tjejer som pratat om hur orden bög och flata används i språket. Om det varit tre vuxna kvinnor kanske de inte vågat, säkert inte om det varit tre vuxna män. Det vill säga så länge dessa kvinnor eller män inte ”sänkt sin status” genom att utrycka sig könsöverskridande eller på annat sätt tillhört en grupp utanför normen. Tre unga tjejer var det i alla fall okej att skrika på. Det kunde inte på något sätt bli jobbigt för den som skriker. Vad skulle vi göra? Tre unga tjejer har väl ingen makt.

Men dom viste inte att just de här tre tjejerna satt på sjukt mycket makt. Dom viste inte att de här tjejerna just skaffat sig redskap för att jobba mot normer och mot att unga inte tas på allvar.

------------

Jag kommer vara en aning rädd för människor på tåg ett tag framöver. Jag kommer vara en aning misstänksam och jävligt medveten om att alla inte tänker som jag och att alla inte respekterar mig och det jag säger. Men detta är ingenting emot hur peppad jag kommer vara på att driva vår nya profilfråga och se till att skolan verkligen kommer utbilda barn som är kritiska mot normer. För då kommer inte bara tre underbara och modiga personer på ett tåg säga till nästa gång någon blir kränkt. Då kommer alla reagera och då kommer till och med arg gubbe och kvinna förstå att allt vi säger är sant. Vi vet hur det är när man slipper bli påtvingad en norm för det låter rädda barnens ungdomsförbund oss slippa. Och jag tänker i alla fall inte ta på mig min smala lilla låda igen. Och nu är det dags för oss att kämpa för att alla barn ska bli befriade från sina trånga lådor. Detta ska ske i skolan. Vi vill ha:

En normkritisk skola, nu!

Karin Höglund

söndag 3 april 2011

Ny profilfråga! Årsmötet valde normkritisk skola, nu!

Årsmötesuttalande

Rädda Barnens Ungdomsförbunds årsmöte, 3 april 2011

Rädda Barnens Ungdomsförbund är en barnrättsorganisation med nästan fem tusen medlemmar i åldern 7-25 år. I helgen valde förbundets högst beslutande möte vilken sakpolitisk barnrättsfråga som ska vara högst prioriterad i två år framöver.

Svenska skolor ska bedriva normkritisk undervisning!

Normer är föreställningar om hur en antas eller borde vara. Skolan är vanligtvis den plats förutom hemmet som barn spenderar mest tid i. Skolan har en viktig roll i att se till att barns rättigheter följs och inte kränks. I artikel 2 i Barnkonventionen står det att inget barn ska diskrimineras.

Lösningen är normkritisk undervisning! Men vad är då problemet? I skolan kränks barn allt för ofta för att de antas vara på ett visst sätt, att tillhöra normen. Om en inte är på detta ”normala” sätt kan det leda till psykisk eller fysisk bestraffning i form av till exempel ryktesspridning, utfrysning, sänkta förväntningar från lärare, våld eller hot om våld. Dessa bestraffningar kan vi alla utsättas för på olika sätt. För det finns ju ingen som är normal. Normalt är en begränsande mall som ingen ska behöva passa in i. En mall som skolan tyvärr ofta omedvetet hjälper till att förklä i sanningens kläder. Ett tecken på att skolan inte bedriver normkritisk undervisning är när det i klassrummen blint sprids vidare stereotypa bilder och traditionella värderingar. Detta leder med största säkerhet till kränkningar av elever på grund av deras beteende, utseende eller åsikter - alltså att skolan bryter mot barnets rättigheter.

Detta accepterar inte Rädda Barnens Ungdomsförbund. Vi vet att normkritisk undervisning i svenska skolor skulle vara en oumbärlig del i att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter. Vi har jobbat med normkritik i flera år och att perspektivet har växt sig så starkt bland oss barn och unga själva tar vi som bevis på att det finns ett behov av normkritik. Ett behov som skolan borde vara ledande inom att möta.

Därför kommer vår profilfråga 2011-2013 att vara:

Skolan ska bedriva normkritisk undervisning.

Vi kräver:

1. - Att lärarutbildningen skall ha en obligatorisk kurs i normkritisk pedagogik och att de lärare som redan är färdigutbildade skall genomgå en fortbildning med samma innehåll.

2. - Att samtliga läromedel i skolan granskas ur ett normkritiskt perspektiv. Skollitteratur ska ha ett tydligt genus och icke-heteronormativt perspektiv, och ska vara utan antaganden om att alla familjer ser likadana ut eller att alla människor har samma grad av funktionalitet.

3. - Att skolan aktivt ska jobba för att barn och unga ska få ett kritiskt förhållande till normer.

4. - Att i skollagen skriva in att lärarna tillsammans med eleverna ska jobba för en normkritisk skola.

Vi är inte Rädda. Vi är trötta på att vänta. Normkritisk skola, nu!


torsdag 10 mars 2011

Stygga barn har inga rättigheter

I barnkonventionen fastslås att alla barn har rättigheter. Rätt till föräldrar, rätt till trygghet, rätt till vila och fritid och rätt att inte bli kränkt eller diskriminerat. Barnets bästa ska alltid komma i första rummet och när vuxna bestämmer ska de lyssna på barnen. Det låter enkelt och fint, men även i Sverige fråntas många barn systematiskt sina rättigheter på grund av snedvridna föreställningar.

En av de grupper som fråntas sina rättigheter är de barn som är omhändertagna och bor på så kallade HVB-hem, vilket Barnombudsmannen (BO) uppmärksammar i sin senaste rapport (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/straff-rutin-for-barnhemsbarn_5983271.svd). I Sverige finns ca 20 000 barn som är omhändertagna för att deras biologiska föräldrar av olika skäl inte kan ta hand om dem. De flesta bor i familjehem, medan framförallt de äldre blir placerade på så kallade HVB-hem.

Många av dessa hem har regelsystem som bygger på poäng och bestraffningar. Om du är duktig, gör dina läxor och andra sysslor får du poäng. Om du däremot bråkar, kommer hem försent från skolan eller på annat sätt inte uppför dig ordentligt får du avdrag. Om dina poäng tar slut kan du bland annat bli bestraffad med att inte få träffa dina föräldrar, få utegångsförbud eller bli isolerad från gruppen.

Dessutom tvingas barnen att skriva under kontrakt där de "frivilligt" lämnar ifrån sig sina rättigheter och privatliv. De kan då slumpmässigt bli drogtestade, få sina rum igenomsökta när de inte är där, få mobiltelefonen beslagtagen. Personalen får till och med läsa barnens post och lyssna på barnen när de ringer hem.

Tanken med regelsystemet är troligen att man ska "uppmuntra" barnen att bete sig väl och ändra beteendet hos dem som är "bråkstakar". Men att försöka uppfostra barn genom bestraffning tror i alla fall inte jag funkar i längden. De som jobbar på HVB-hemmen menar kanske väl, men tänker helt fel.

Men det är inte bara där som snedvridna föreställningar och tanklöshet leder till att barn som inte uppfyller samhällets krav på att alltid vara snälla och duktiga förlorar sina rättigheter. Tankarna sitter djupt rotade på många ställen i vårt samhälle. I skolor, i familjen, på myndigheter och till och med i våra domstolar. Det senaste vilket uppmärksammades förra året i dokumentären "Hon ville ju inte lyda" (http://svt.se/2.123489/1.1940572/hon_ville_ju_inte_lyda). I den visas hur vuxna som slagit barn försvarar sig med att det var i uppfostrande syfte eller att det var barnets fel för att det provocerade. Till och med domarna som dömde i misshandelsmålen gick utan att tänka efter på förövarnas linje trots att denna typ av barnaga har varit förbjuden i över 30 år, dvs domarna bröt själva mot lagen.

Rättigheter är inget man kan förlora genom att man uppför sig dåligt, lika lite som att man kan skriva kontrakt där man ger bort dem. Rättigheter är okränkbara - eller bör vara det.

Barnets rättigheter måste förtydligas och få starkare ställning i lagen. Därför behöver Sverige en Barnrättslag!

Viveca Missler

onsdag 9 februari 2011

My pink teddy bear

Feels like nobody cares just me and my pink teddy bear. Nothing to tell about just a lot of tears. Feeling alone with no one around. Feels like I’m about to die

I’m about to break down feels like I’ve lost my self, feels like I’ve lost my heart. Feels like you’ve taking me and my pride because all I do is cry

You were my best friend and then you made me cry about all the stuff you said that was a lie. You said I was your one and only and I believed you until the day you broke my heart. I’d lost control and just cried with my Pink teddy bear.

And all of sudden I realized that you nothing to cry over and my heart told me that I’m better then you

I’m not breaking down, I have my self and my heart will never let me down. You can’t take my pride, and you can’t take me because I’m stronger than you


Milla Grönlund

Göteborg

måndag 7 februari 2011

Ung&Dum släpper sin hemsida

Idag släpper Ung&Dum – om synen på barn och unga, sin hemsida ungochdum.se. Sidans främsta funktion är att hjälpa engagerade unga att hitta organisationer, föreningar och projekt som jobbar med just de frågor som de brinner för.

Ung&Dum – Om synen på barn och unga, är ett treårigt projekt som drivs av Sveriges elevråd – SVEA, Centrum mot Rasism och Rädda barnens Ungdomsförbund. Huvudsyftet med projektet är att synliggöra hur barn och ungas möjlighet att påverka politiska beslut begränsas av såväl deras ålder som etnicitet.

Projektet är en reaktion på vuxenvärldens ständiga nedvärderande av barn och ungas kunskap och engagemang. Olof Svensson som är projektledare, berättar att när vuxenvärlden pratat om dagens unga är det ofta i termer som oengagerade, lata och att de skulle vara ointresserade av politik. Han menar att den bilden smittar sedan av sig på barn och unga själva och påverkar deras egen självbild. När Ungdomsbarometern bad unga beskriva sig själva var det just lata och bortskämda som var de vanligaste orden.

- - När vi tittar runt i Sverige så ser verkligheten helt annorlunda ut. Unga är engagerade, kunniga, intresserade och kreativa, men engagemanget ser inte ut som vuxenvärldens och det vuxna inte förstår avfärdar de som oengagerat, säger Olof Svensson.

För att ändra på detta kommer Ung&Dum att jobba med utbildningar och påverkanskampanjer. En stor del av projektet kommer även att syfta på att peppa unga till att tro på sig själva och att kunna hitta ett engagemang att jobba med. På hemsidan kommer unga kunna söka på sina intresseområden och hitta organisation, föreningar och projekt som jobbar med de frågorna.


För mer information kontakta:

Olof Svensson

Projektledare

olof@svea.org

070-458 88 11

Maja Dahl

Kommunikationsansvarig

maja@svea.org

070-458 88 12