Jag har fortfarande inte fått något svar från Nyamko Sabuni angående en utbildning i barnets rättigheter. Hon fick ett mail med ett erbjudande om att få en specialutbildning eftersom hon inte har läst konventionen. Nu kanske hon har gjort det, vad vet jag. Men Sverige påstår fortfarande att vi är bäst i världen på barns rättigheter. Om detta gästskrev jag en artikel i tidningen Anti. Ni kan läsa hela artikeln här.
Igår var en häftig dag! Var på statsteatern och medverkade i ett seminarium och pratade om barnets rättigheter i Sverige. Jag får fler reaktioner på mitt språk, det finns de som tycker att jag svär för mycket men också att mitt språk överlag är ovårdat. Skitbra, fuck no, fy fan, förjävligt, jävla skitsnack, så in i helvete viktigt, osv. Men en ny kommentar är att jag som vuxen inte ska försöka konstla mitt språk så att det bättre passar barn och unga. Nu svär jag i och för sig nog lika mycket idag som jag gjorde när jag var 16 år. Men vem har rätt till vilket språk? Jag vill inte vuxenanpassa mitt språk när jag pratar om eller med barn och unga. Det är kul att en del vuxna har så mycket kritik på hur jag pratar med eller om en målgrupp som jag själv tillhör. Men ge mig gärna kritik! Fortsätt med det, det gillar jag- oavsett om jag håller med i sak eller inte.
En medlem hos oss berättade för mig igår att hon hade sett mig i veckorevyn. What? Var min tanke. Men jodå, det stämde. Veckorevyn har listat Sveriges vassaste kvinnor 2010 och jag är med. ”Hon kommer få dig att vilja engagera dig” står det. Kul! Det står om vår profilfråga också: ”Sofia är den rättvisesträvande förbundsordföranden i Rädda Barnens Ungdomsförbund. Hon är bara 19 år med redan en av våra största förkämpar för barnkonventionens lagstiftning. Rbuf.blogspot.com”
Gött att veckorevyn nämner vår kamp för en barnrättslag- det gillar jag! Men jag är inte bara 19 år. Jag är 20 år. Men jag är inte ”bara 20 år” heller. Men visst, vi har en lång väg att gå även i en tidning vars läsare främst är tonåringar är det fortfarande ”bara” att vara just tonåring- även när man kämpar för barnets rättigheter. Tack för utmärkelsen, Veckorevyn! – Ta era läsare på allvar och värdera inte egenskaper och kompetens utefter ålder.
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
tisdag 10 november 2009
måndag 9 november 2009
Ungdomar som förändrar världen
Så var rubriken för det seminarium som jag var med i på statsteatern idag. Under ungefär en timme så snackade vi om vad barnets rättigheter egentligen handlar om, hur blir barn i Sverige kränkta idag och vad kan man göra åt det?
Mark Levengood som var moderator bad publiken att räcka upp handen om de kände till sina rättigheter. Pinsamt nog så är det inte ens hälften av de 170 högstadie- och gymnasieelever som var där som räckte upp handen. Mark frågade sen hur många av dem som kände till barnkonventionen som hade fått lära sig om sina rättigheter i skolan. Nu var det ungefär en handfull personer som räckte upp sina händer.
Ett av Sveriges största misslyckanden är att Sveriges barn aldrig får reda på vad de har rätt till.
Jag berättade lite om varför jag började engagera mig- om första gången jag fick läsa barnkonventionen. Hur arg jag blev över att barnets rättigheter kränks varje dag, överallt, och min frustration över att inte mitt engagemang och min vilja togs på allvar av vuxna när jag började engagera mig.
Vi pratade mycket om våld mot barn. Mali Nilsson som jobbar med anti aga-frågor på Rädda barnen var med och berättade om sina erfarenheter och om hur det ser ut i världen. Vi fick många frågor från publiken som handlade om just det- våld mot barn. Vad gör man om man inte litar på någon vuxen? Vad är ett hot mot barn? Får barn slå tillbaka?
Några personer lyfte kollektiv bestraffning och att inte bli tagen på allvar. Någon hade ringt polisen för att anmäla en våldtäkt mot dennes kompis. Då hade polisen svarat att de inte hade tid med ungdomsfall just nu. Fy fan.. En annan berättade om en kiosk där butiksinnehavaren behandlade barn och unga kunder på ett otrevligt sätt varje gång de klev in i butiken.
Arrangörerna var jätteglada över alla frågor som lyftes av publiken. Det är jag också, men jag tycker inte att det är konstigt. Hur ofta får barn uttrycka sina tankar och frågor om sina rättigheter??
När jag kom tillbaka till kontoret hade två personer hört av sig till oss och reagerat på min medverkan. De hade sett seminariet på svt24 som direktsände från statsteatern. En person hade ringt och varit arg på två saker. Dels att jag använde svärord – både på svenska OCH på engelska. Sen tyckte personen också att det var dumt att jag hade tagit ett exempel från mitt liv. Att jag berättade om hur en rektor klappade mig på huvudet istället för att ta mig på allvar.
Jag tycker att det är skoj att få kritik. Speciellt roligt är det när vuxna kritiserar mitt sett att prata om och med barn. Nu håller jag inte alls med denne person, utan tycker snarare att det är skitbra att jag pratar så som jag känner mig bekväm med och att jag tar exempel från min vardag när jag pratar om synen på barn. Lite senare fick jag ett mail av en annan person som hade tittat på svt24. Den personen skrev att den var jävligt imponerad av mig och att jag tog plats och ifrågasatte.
Ännu en gång är jag glad och pepp över att få vara med i kampen för barnets rättigheter!
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
Mark Levengood som var moderator bad publiken att räcka upp handen om de kände till sina rättigheter. Pinsamt nog så är det inte ens hälften av de 170 högstadie- och gymnasieelever som var där som räckte upp handen. Mark frågade sen hur många av dem som kände till barnkonventionen som hade fått lära sig om sina rättigheter i skolan. Nu var det ungefär en handfull personer som räckte upp sina händer.
Ett av Sveriges största misslyckanden är att Sveriges barn aldrig får reda på vad de har rätt till.
Jag berättade lite om varför jag började engagera mig- om första gången jag fick läsa barnkonventionen. Hur arg jag blev över att barnets rättigheter kränks varje dag, överallt, och min frustration över att inte mitt engagemang och min vilja togs på allvar av vuxna när jag började engagera mig.
Vi pratade mycket om våld mot barn. Mali Nilsson som jobbar med anti aga-frågor på Rädda barnen var med och berättade om sina erfarenheter och om hur det ser ut i världen. Vi fick många frågor från publiken som handlade om just det- våld mot barn. Vad gör man om man inte litar på någon vuxen? Vad är ett hot mot barn? Får barn slå tillbaka?
Några personer lyfte kollektiv bestraffning och att inte bli tagen på allvar. Någon hade ringt polisen för att anmäla en våldtäkt mot dennes kompis. Då hade polisen svarat att de inte hade tid med ungdomsfall just nu. Fy fan.. En annan berättade om en kiosk där butiksinnehavaren behandlade barn och unga kunder på ett otrevligt sätt varje gång de klev in i butiken.
Arrangörerna var jätteglada över alla frågor som lyftes av publiken. Det är jag också, men jag tycker inte att det är konstigt. Hur ofta får barn uttrycka sina tankar och frågor om sina rättigheter??
När jag kom tillbaka till kontoret hade två personer hört av sig till oss och reagerat på min medverkan. De hade sett seminariet på svt24 som direktsände från statsteatern. En person hade ringt och varit arg på två saker. Dels att jag använde svärord – både på svenska OCH på engelska. Sen tyckte personen också att det var dumt att jag hade tagit ett exempel från mitt liv. Att jag berättade om hur en rektor klappade mig på huvudet istället för att ta mig på allvar.
Jag tycker att det är skoj att få kritik. Speciellt roligt är det när vuxna kritiserar mitt sett att prata om och med barn. Nu håller jag inte alls med denne person, utan tycker snarare att det är skitbra att jag pratar så som jag känner mig bekväm med och att jag tar exempel från min vardag när jag pratar om synen på barn. Lite senare fick jag ett mail av en annan person som hade tittat på svt24. Den personen skrev att den var jävligt imponerad av mig och att jag tog plats och ifrågasatte.
Ännu en gång är jag glad och pepp över att få vara med i kampen för barnets rättigheter!
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
tisdag 6 oktober 2009
Satsa på världsmästerskap i snällhet!?
Jag åker mycket tåg. Det blir lätt så när man precis flyttat hemifrån, bor och arbetar på olika orter samt har diverse uppdrag för Sveriges viktigaste organisation.
Genom åren har det säkert blivit hundratals - kanske tusentals timmar på tåg. Och jag har mött minst 10 gånger så många människor under alla dessa tågresor. Mäktigt, eller hur?
Men det är särskilt en person som satt sitt avtryck. Det var några år sedan, när Rädda Barnens Ungdomsförbund hade sitt kontor i Norrköping. En söndagseftermiddag som jag sent skulle glömma.En kort tågresa mellan Norrköping och Katrineholm (typ 20 minuter). 20 betydelsefulla minuter i mitt liv. Jag satt bredvid en tjej i samma ålder som jag. Hon var trevlig och hon spred positiv energi omkring sig. Även mot mig som bara satt 20 minuter bredvid henne. Jag kommer så väl ihåg hur hon frågade om jag vill smaka godis av henne. En sån enkel sak. Men ändå så svår för mig att förstå. Varför bjuder hon på godis? Är det förgiftat eller? Det är ju helt otroligt att en annan person bjuder en vilt främmande människa på godis. I min värld!
Jag tackade tyvärr nej, men minnet av frågan finns så väl kvar i mitt inre. Och det tog ett bra tag för mig att fatta att hon faktiskt bara ville väl. Men nu har jag förstått det.
Jag tycker snällhet (finns det ett sådant ord?) är underskattat. Nu handlar allt om vem som springer snabbast, har mest pengar, är mest framgångsrik, är snyggast etc. Varför handlar det inte om vem som är snällast? Måste man införa ett världsmästerskap för att det ska bli viktigt att vara snäll?
Simon Nummela
Förbundsstyrelseledamot
Rädda Barnens Ungdomsförbund
Genom åren har det säkert blivit hundratals - kanske tusentals timmar på tåg. Och jag har mött minst 10 gånger så många människor under alla dessa tågresor. Mäktigt, eller hur?
Men det är särskilt en person som satt sitt avtryck. Det var några år sedan, när Rädda Barnens Ungdomsförbund hade sitt kontor i Norrköping. En söndagseftermiddag som jag sent skulle glömma.En kort tågresa mellan Norrköping och Katrineholm (typ 20 minuter). 20 betydelsefulla minuter i mitt liv. Jag satt bredvid en tjej i samma ålder som jag. Hon var trevlig och hon spred positiv energi omkring sig. Även mot mig som bara satt 20 minuter bredvid henne. Jag kommer så väl ihåg hur hon frågade om jag vill smaka godis av henne. En sån enkel sak. Men ändå så svår för mig att förstå. Varför bjuder hon på godis? Är det förgiftat eller? Det är ju helt otroligt att en annan person bjuder en vilt främmande människa på godis. I min värld!
Jag tackade tyvärr nej, men minnet av frågan finns så väl kvar i mitt inre. Och det tog ett bra tag för mig att fatta att hon faktiskt bara ville väl. Men nu har jag förstått det.
Jag tycker snällhet (finns det ett sådant ord?) är underskattat. Nu handlar allt om vem som springer snabbast, har mest pengar, är mest framgångsrik, är snyggast etc. Varför handlar det inte om vem som är snällast? Måste man införa ett världsmästerskap för att det ska bli viktigt att vara snäll?
Simon Nummela
Förbundsstyrelseledamot
Rädda Barnens Ungdomsförbund
måndag 5 oktober 2009
Första svaret
..på inbjudan till Nyamko kom idag från hennes statsrådsassistent.
"Tack för inbjudan till Nyamko Sabuni. Ministern får mängder med inbjudningar vilket är mycket glädjande. Vi tar förfrågningarna i tur och ordning och återkommer så fort vi kan.
Med vänlig hälsning
Statsrådsassistent
Integrations- och jämställdhetsdepartementet"
"Tack för inbjudan till Nyamko Sabuni. Ministern får mängder med inbjudningar vilket är mycket glädjande. Vi tar förfrågningarna i tur och ordning och återkommer så fort vi kan.
Med vänlig hälsning
Statsrådsassistent
Integrations- och jämställdhetsdepartementet"
söndag 4 oktober 2009
Kära Ungdomsminister!
Öppet brev till Nyamko Sabuni:
Jag träffade dig som hastigast i somras efter ett frukostseminarium under Almedalen som LSU och Folk och Försvar anordnande. Du pratade främst om värdegrundsarbete och jag passade på att ge dig en kortfattad version av barnkonventionen efteråt. Då berättade du att du hade tänkt läsa FN’s konvention om barnets rättigheter och undrade om den fanns i en längre version.
Som ungdomsminister kan det vara till stor nytta att vara expert på vad barn enligt denna konvention har rätt till. Eftersom Sverige i 20 år har varit bunden att följa denna konvention skulle du kunna briljera med att efter såhär kort tid faktiskt följa konventionen till fullo. Denna kompetens skulle kunna bidra till att du åstadkommer stordåd utefter barnets rättigheter i ditt uppdrag som minister.
Rädda Barnens Ungdomsförbund verkar för att barnkonventionen efterlevs och respekteras samt att barn och unga får makt och möjligheter att kunna förändra sin och andra barns situation här och nu. Därför vill vi nu, som de barnrättsexperter vi är, erbjuda dig en exklusiv utbildning i just barnrätt. Om du vill får du självklart bjuda med dina kollegor och de andra statsråden till detta unika tillfälle.
Information om tid och plats behöver vi nog komma överrens om gemensamt, men vi skräddarsyr gärna en utbildning så att den särskilt kan komma dig till nytta.
Varma hälsningar/
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
Jag träffade dig som hastigast i somras efter ett frukostseminarium under Almedalen som LSU och Folk och Försvar anordnande. Du pratade främst om värdegrundsarbete och jag passade på att ge dig en kortfattad version av barnkonventionen efteråt. Då berättade du att du hade tänkt läsa FN’s konvention om barnets rättigheter och undrade om den fanns i en längre version.
Som ungdomsminister kan det vara till stor nytta att vara expert på vad barn enligt denna konvention har rätt till. Eftersom Sverige i 20 år har varit bunden att följa denna konvention skulle du kunna briljera med att efter såhär kort tid faktiskt följa konventionen till fullo. Denna kompetens skulle kunna bidra till att du åstadkommer stordåd utefter barnets rättigheter i ditt uppdrag som minister.
Rädda Barnens Ungdomsförbund verkar för att barnkonventionen efterlevs och respekteras samt att barn och unga får makt och möjligheter att kunna förändra sin och andra barns situation här och nu. Därför vill vi nu, som de barnrättsexperter vi är, erbjuda dig en exklusiv utbildning i just barnrätt. Om du vill får du självklart bjuda med dina kollegor och de andra statsråden till detta unika tillfälle.
Information om tid och plats behöver vi nog komma överrens om gemensamt, men vi skräddarsyr gärna en utbildning så att den särskilt kan komma dig till nytta.
Varma hälsningar/
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
...svaret från Nyamko kommer också att läggas upp här. Vi väntar med spänning!
lördag 3 oktober 2009
Varje människa har sin plats i livet.
När jag växte upp kände jag mig ofta vilsen och ensam. Det kändes som att ingen kunde förstå mig. Förstå vad jag kände, hur jag tänkte. Jag saknade känslan av att ha en plats i livet. Det är nog många som kan känna igen sig i det från sin ungdomstid.
Själv var jag aldrig del av innegänget i klassen – en av de populära, de som syntes och räknades. Jag var blyg och kände mig annorlunda. Jag kände mig ofta utanför. Men samtidigt som jag ville vara en av gänget ville jag inte vara som alla andra. Ville inte behöva anpassa mig efter en färdig mall över hur man skulle bete sig och vad man skulle tycka. Jag funderade ofta över vilken som var min plats i livet. Var jag hörde hemma. Ibland tvivlade att jag skulle hitta denna plats där jag skulle känna mig trygg och respekterad så som jag var.
Ofta kan vuxna klappa ett barn eller ungdom på huvudet och säga ”Det går säkert över snart, vänta bara tills du blir vuxen”. Jag brukar avsky när folk gör sådär eftersom det känns så nedlåtande. Dessutom hjälper det ju knappast att glädja sig åt att det någon gång långt in i framtiden kommer att bli bra, när man i nuet bara känner sig usel. ”Vi är inte framtiden, vi är NU” som Rädda Barnens Ungdomsförbund brukar säga. Istället hade jag önskat mig att fler vuxna helt enkelt tog sig mer tid för att bara lyssna. Trots allt är det ett barns rättighet att bli hörd och respekterad.
Men hur som helst kanske det ändå ligger lite sanning i att ”det kommer gå över”, även om jag själv kände att det var hopplöst då. Att det är så beror inte nödvändigtvis på att man bli vuxen utan för att vissa saker tar olika lång tid. Det är först på senare tid som jag insett att det faktiskt finns en plats för var och en av oss. En plats där vi accepteras och uppskattas så som vi är. Där vi hittar likasinnade. För mig var det gemenskapen i Rädda Barnens Ungdomsförbund, för andra kan det vara i plugget, idrottslaget eller människor man endast mött på internet.
Så ge inte upp hoppet utan våga ge dig ut. Genom att följa dina intressen och träffa människor kommer du tillslut att stöta på några där du känner dig trygg och stolt över den du är.
Och då har du hittat sin plats i livet.
Viveca Missler
Ledamot Förbundsstyrelsen
Rädda Barnens Ungdomsförbund
Själv var jag aldrig del av innegänget i klassen – en av de populära, de som syntes och räknades. Jag var blyg och kände mig annorlunda. Jag kände mig ofta utanför. Men samtidigt som jag ville vara en av gänget ville jag inte vara som alla andra. Ville inte behöva anpassa mig efter en färdig mall över hur man skulle bete sig och vad man skulle tycka. Jag funderade ofta över vilken som var min plats i livet. Var jag hörde hemma. Ibland tvivlade att jag skulle hitta denna plats där jag skulle känna mig trygg och respekterad så som jag var.
Ofta kan vuxna klappa ett barn eller ungdom på huvudet och säga ”Det går säkert över snart, vänta bara tills du blir vuxen”. Jag brukar avsky när folk gör sådär eftersom det känns så nedlåtande. Dessutom hjälper det ju knappast att glädja sig åt att det någon gång långt in i framtiden kommer att bli bra, när man i nuet bara känner sig usel. ”Vi är inte framtiden, vi är NU” som Rädda Barnens Ungdomsförbund brukar säga. Istället hade jag önskat mig att fler vuxna helt enkelt tog sig mer tid för att bara lyssna. Trots allt är det ett barns rättighet att bli hörd och respekterad.
Men hur som helst kanske det ändå ligger lite sanning i att ”det kommer gå över”, även om jag själv kände att det var hopplöst då. Att det är så beror inte nödvändigtvis på att man bli vuxen utan för att vissa saker tar olika lång tid. Det är först på senare tid som jag insett att det faktiskt finns en plats för var och en av oss. En plats där vi accepteras och uppskattas så som vi är. Där vi hittar likasinnade. För mig var det gemenskapen i Rädda Barnens Ungdomsförbund, för andra kan det vara i plugget, idrottslaget eller människor man endast mött på internet.
Så ge inte upp hoppet utan våga ge dig ut. Genom att följa dina intressen och träffa människor kommer du tillslut att stöta på några där du känner dig trygg och stolt över den du är.
Och då har du hittat sin plats i livet.
Viveca Missler
Ledamot Förbundsstyrelsen
Rädda Barnens Ungdomsförbund
tisdag 29 september 2009
Ett hjärtligt tack till Svenska kyrkan som vågar tro!
Först och främst vill vi rikta ett stort och varmt tack till Svenska Kyrkan efter valet i söndags. Detta då de tar unga människor på allvar och låter 16-åringar rösta i organisationens val. Det är beundransvärt och modigt att man vågar utveckla och utöka demokratin även för människor under 18 år.
Inom Svenska Kyrkan verkar man ha förstått att även unga påverkas av de beslut som tas ute i samhället, och att de därför måste tillåtas påverka och ta plats på den beslutande och makthavande arenan. Det är skönt att veta att Svenska Kyrkan inte bara tror på gud utan även på människan som en ansvarsfull, lärande och kunnig individ, oavsett ålder!
Vi börjar närma oss de alllmäna valen. I Kommun, Landsting och Riksdag kommer nya politiska inriktningar påverka Sverige idag och i framtiden, men uppenbarligen klarar man här inte av att underhålla demokratin. För trots att många glömmer bort det är demokrati en färskvara, något som ständigt måste kämpas för och förnyas. Att sänka rösträttsåldern till de allmänna valen är ett välkommet och nödvändigt sätt att öka mångfalden inom den svenska politiken och ge besluten en bättre grund att vila på.
Många brukar påstå att unga inte vet sitt eget bästa och att de inte ens skulle dyka upp vid valurnan även om de fick chansen. Men det verkar, enligt statistiken från både söndagens val och valet till Europaparlamentet i våras, inte vara något som försvinner med åldern. Kanske är det låga valdeltagandet som präglat de senaste valen en perfekt anledning till att ge den svenska demokrati en ordentlig vitamininjektion. För ärligt talat, det värsta som kan hända är att några fler får uttrycka sin mening i frågor som rör dem - låter det så hemskt?
Niclas Persson, Ordförande
Sara Thiringer, Ledamot
Rädda Barnens Ungdomsförbund i Göteborg
Inom Svenska Kyrkan verkar man ha förstått att även unga påverkas av de beslut som tas ute i samhället, och att de därför måste tillåtas påverka och ta plats på den beslutande och makthavande arenan. Det är skönt att veta att Svenska Kyrkan inte bara tror på gud utan även på människan som en ansvarsfull, lärande och kunnig individ, oavsett ålder!
Vi börjar närma oss de alllmäna valen. I Kommun, Landsting och Riksdag kommer nya politiska inriktningar påverka Sverige idag och i framtiden, men uppenbarligen klarar man här inte av att underhålla demokratin. För trots att många glömmer bort det är demokrati en färskvara, något som ständigt måste kämpas för och förnyas. Att sänka rösträttsåldern till de allmänna valen är ett välkommet och nödvändigt sätt att öka mångfalden inom den svenska politiken och ge besluten en bättre grund att vila på.
Många brukar påstå att unga inte vet sitt eget bästa och att de inte ens skulle dyka upp vid valurnan även om de fick chansen. Men det verkar, enligt statistiken från både söndagens val och valet till Europaparlamentet i våras, inte vara något som försvinner med åldern. Kanske är det låga valdeltagandet som präglat de senaste valen en perfekt anledning till att ge den svenska demokrati en ordentlig vitamininjektion. För ärligt talat, det värsta som kan hända är att några fler får uttrycka sin mening i frågor som rör dem - låter det så hemskt?
Niclas Persson, Ordförande
Sara Thiringer, Ledamot
Rädda Barnens Ungdomsförbund i Göteborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
