tisdag 6 oktober 2009

Satsa på världsmästerskap i snällhet!?

Jag åker mycket tåg. Det blir lätt så när man precis flyttat hemifrån, bor och arbetar på olika orter samt har diverse uppdrag för Sveriges viktigaste organisation.

Genom åren har det säkert blivit hundratals - kanske tusentals timmar på tåg. Och jag har mött minst 10 gånger så många människor under alla dessa tågresor. Mäktigt, eller hur?

Men det är särskilt en person som satt sitt avtryck. Det var några år sedan, när Rädda Barnens Ungdomsförbund hade sitt kontor i Norrköping. En söndagseftermiddag som jag sent skulle glömma.En kort tågresa mellan Norrköping och Katrineholm (typ 20 minuter). 20 betydelsefulla minuter i mitt liv. Jag satt bredvid en tjej i samma ålder som jag. Hon var trevlig och hon spred positiv energi omkring sig. Även mot mig som bara satt 20 minuter bredvid henne. Jag kommer så väl ihåg hur hon frågade om jag vill smaka godis av henne. En sån enkel sak. Men ändå så svår för mig att förstå. Varför bjuder hon på godis? Är det förgiftat eller? Det är ju helt otroligt att en annan person bjuder en vilt främmande människa på godis. I min värld!

Jag tackade tyvärr nej, men minnet av frågan finns så väl kvar i mitt inre. Och det tog ett bra tag för mig att fatta att hon faktiskt bara ville väl. Men nu har jag förstått det.

Jag tycker snällhet (finns det ett sådant ord?) är underskattat. Nu handlar allt om vem som springer snabbast, har mest pengar, är mest framgångsrik, är snyggast etc. Varför handlar det inte om vem som är snällast? Måste man införa ett världsmästerskap för att det ska bli viktigt att vara snäll?

Simon Nummela
Förbundsstyrelseledamot
Rädda Barnens Ungdomsförbund

måndag 5 oktober 2009

Första svaret

..på inbjudan till Nyamko kom idag från hennes statsrådsassistent.

"Tack för inbjudan till Nyamko Sabuni. Ministern får mängder med inbjudningar vilket är mycket glädjande. Vi tar förfrågningarna i tur och ordning och återkommer så fort vi kan.

Med vänlig hälsning
Statsrådsassistent
Integrations- och jämställdhetsdepartementet"

söndag 4 oktober 2009

Kära Ungdomsminister!

Öppet brev till Nyamko Sabuni:

Jag träffade dig som hastigast i somras efter ett frukostseminarium under Almedalen som LSU och Folk och Försvar anordnande. Du pratade främst om värdegrundsarbete och jag passade på att ge dig en kortfattad version av barnkonventionen efteråt. Då berättade du att du hade tänkt läsa FN’s konvention om barnets rättigheter och undrade om den fanns i en längre version.

Som ungdomsminister kan det vara till stor nytta att vara expert på vad barn enligt denna konvention har rätt till. Eftersom Sverige i 20 år har varit bunden att följa denna konvention skulle du kunna briljera med att efter såhär kort tid faktiskt följa konventionen till fullo. Denna kompetens skulle kunna bidra till att du åstadkommer stordåd utefter barnets rättigheter i ditt uppdrag som minister.

Rädda Barnens Ungdomsförbund verkar för att barnkonventionen efterlevs och respekteras samt att barn och unga får makt och möjligheter att kunna förändra sin och andra barns situation här och nu. Därför vill vi nu, som de barnrättsexperter vi är, erbjuda dig en exklusiv utbildning i just barnrätt. Om du vill får du självklart bjuda med dina kollegor och de andra statsråden till detta unika tillfälle.

Information om tid och plats behöver vi nog komma överrens om gemensamt, men vi skräddarsyr gärna en utbildning så att den särskilt kan komma dig till nytta.

Varma hälsningar/

Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund



...svaret från Nyamko kommer också att läggas upp här. Vi väntar med spänning!

lördag 3 oktober 2009

Varje människa har sin plats i livet.

När jag växte upp kände jag mig ofta vilsen och ensam. Det kändes som att ingen kunde förstå mig. Förstå vad jag kände, hur jag tänkte. Jag saknade känslan av att ha en plats i livet. Det är nog många som kan känna igen sig i det från sin ungdomstid.

Själv var jag aldrig del av innegänget i klassen – en av de populära, de som syntes och räknades. Jag var blyg och kände mig annorlunda. Jag kände mig ofta utanför. Men samtidigt som jag ville vara en av gänget ville jag inte vara som alla andra. Ville inte behöva anpassa mig efter en färdig mall över hur man skulle bete sig och vad man skulle tycka. Jag funderade ofta över vilken som var min plats i livet. Var jag hörde hemma. Ibland tvivlade att jag skulle hitta denna plats där jag skulle känna mig trygg och respekterad så som jag var.

Ofta kan vuxna klappa ett barn eller ungdom på huvudet och säga ”Det går säkert över snart, vänta bara tills du blir vuxen”. Jag brukar avsky när folk gör sådär eftersom det känns så nedlåtande. Dessutom hjälper det ju knappast att glädja sig åt att det någon gång långt in i framtiden kommer att bli bra, när man i nuet bara känner sig usel. ”Vi är inte framtiden, vi är NU” som Rädda Barnens Ungdomsförbund brukar säga. Istället hade jag önskat mig att fler vuxna helt enkelt tog sig mer tid för att bara lyssna. Trots allt är det ett barns rättighet att bli hörd och respekterad.

Men hur som helst kanske det ändå ligger lite sanning i att ”det kommer gå över”, även om jag själv kände att det var hopplöst då. Att det är så beror inte nödvändigtvis på att man bli vuxen utan för att vissa saker tar olika lång tid. Det är först på senare tid som jag insett att det faktiskt finns en plats för var och en av oss. En plats där vi accepteras och uppskattas så som vi är. Där vi hittar likasinnade. För mig var det gemenskapen i Rädda Barnens Ungdomsförbund, för andra kan det vara i plugget, idrottslaget eller människor man endast mött på internet.

Så ge inte upp hoppet utan våga ge dig ut. Genom att följa dina intressen och träffa människor kommer du tillslut att stöta på några där du känner dig trygg och stolt över den du är.

Och då har du hittat sin plats i livet.


Viveca Missler
Ledamot Förbundsstyrelsen
Rädda Barnens Ungdomsförbund