Det är vi som gör våldet möjligt

Baby P i Storbritannien handlar om dig och mig. Precis som 8 åriga Bobby. Precis som alla andra barn som råkar illa ut i sina hem.

Storbritannien och vi är i chock. En 17 månader gammal pojke har blivit torterad till döds. Jag grät när jag läste om det fruktansvärda. Vad hjälper mina tårar? Vad hjälper det att vi läser tidningen och undrar hur det kan hända? Vilka barn räddar vi genom att lägga ifrån oss tidningen/nätsidan och tycka att världen är hemsk?

Händelser som denna chockar. Om du hade börjat bry dig om barnen i lägenheten eller huset bredvid dig kanske du också hade blivit chockad. Sanningen är den att våld mot barn inte bara visar sig i barnmord någon annanstans. Våld mot barn sker trots lagstiftning mot barnaga i Sverige också.

Men vem vågar prata om andras barn? Vem vågar lägga sig i sin grannes ’barnuppfostran’? Jag skiter i om du är feg. Och du borde skita i om du trampar någon på tårna när du reagerar för att grannen skakar sitt barn eller på något annat sätt våldför sig. Jag trampar gärna någon på tårna om det innebär att jag kan skydda ett barn. Jag tar gärna den risken, för min säkerhet är inte i fara. Det handlar inte om mig, det handlar inte heller om de föräldrarna som jag kanske falskt skulle anklaga. Riktiga föräldrar borde bli glada om någon frågar om allt är okej, eller lägger sig i för deras barns säkerhet.

Det är våra attityder och själviskhet som gör det möjligt att vansinnesdåd som dessa sker.