Nu i sommar har jag hållit ett par pass om att barnkonventionen ska bli lag för blandade deltagare. Efter en ganska kort föreläsning där jag blandade en del exempel på när barnets rättigheter kränks till förmån för någon annans rätt blev jag kvar i en diskussion efteråt.
Det var en kille som jag satte mig bredvid för att samla in underskrifter om att barnkonventionen ska bli lag.
– Det här är viktigt på riktigt. Tack, sa han.
Hans mamma tittar på mig och nickar. – Det var stort för oss att få lyssna på dig idag. Att någon faktiskt gör något åt de här problemen. Tack för att du pratade om föräldrars rättigheter kontra barns.
Jag fortsätter lyssna när killen som vi kan kalla för Peter berättar att han har blivit slagen av sin pappa under flera år.
– Nu behöver jag inte bo med pappa, det är skönt. Men jag träffar honom ganska ofta. Det är ganska jobbigt. Fast inte själv.
Peter berättar att han träffar sin pappa varje fredag tillsammans med några han inte känner; personal från socialtjänsten. Eftersom Peters pappa har misshandlat honom har mamman fått ensam vårdnad om Peter. Peters pappa anses vara så pass olämplig som förälder och utgöra någon form av fara för Peters trygghet så att de inte kan träffas själva. Detta har man löst med att Peter och Peters pappa träffas med socialen för att säkerställa att inga fler brott begås mot Peter under tiden de ses.
Peter är 6 år och tvingas ta ansvar för sin pappas rätt att träffa honom. För någonstans på vägen försvann tydligen Peters rätt till trygghet och att hans bästa ska komma först. Att Peter 6 år tycker att det är skitjobbigt och ganska konstigt att träffa sin pappa en gång i veckan verkar ingen ta hänsyn till. Barn har rätt till sin familj, och barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Det är tydligt i konventionen om barnets rättigheter.
– Kan jag få ett till sånt klistermärke? Frågar han och pekar på våra klistermärken i orange där det står ”Jag vill ha en barnrättslag!” på.
– Jag ska sätta ett i mitt rum, så kan jag tänka på det, att jag har rätt.
Jag och Peter leker en liten stund och pratar vidare innan vi skiljs åt. Jag lämnar Peter med det citatet ekande i mitt huvud och håller hårt om de vykort med underskrifter vi har fått in.
Sofia Zackrisson
Förbundsordförande
Rädda Barnens Ungdomsförbund
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Hej!
Jag håller med och förstår argumentet angående att Peter inte ska behöva ta ansvar för sin pappas rätt att få träffa honom. Men, jag vill tillföra ett till perspektiv. Jag tror att även om det är kränkande, svårt, gör ont och är skitjobbigt för Peter att träffa sin pappa så tänker jag att det i det långa loppet även kan handla om Peters rätt att få ha någon slags relation till sin pappa. Jag tror att det är väldigt viktigt att mötena går till på ett bra sätt och att samtal omkring dem är otroligt viktigt där Peter får känna sig hörd, tagen på allvar och bli stöttad. För att detta ska fungera så måste det finnas ansvarstagande och lyhörda vuxna som kan se båda sidor av myntet och kan göra något kontruktivt för Peter som kan ge honom det bästa i hans liv och i det långa loppet!
Jag vet att det vi gör är viktigt. Men detta inlägget har ännu en gång öppnat ögonen för mig hur viktigt!
De flesta av Sveriges barn och unga har det bra. Vissa har det dock fruktansvärt dåligt utan att någon ser det eller agerar. Vad som dock gäller för alla barn och ungdomar är att de skulle kunna ha det så mycket bättre om beslutsfattare och alla andra såg till att barns rätt blir verklighet.
Skicka en kommentar