Omvälvande på hemvägen
Om vad som hände Uddevalla lokalgrupp på vägen hem från riksårsmötet.
En helg fylld av diskussioner, förslag och beslut var över och det var nu dags för deltagarna att åka hem. Jag tror att många av oss kände sorg över att det nu var ett helt år till nästa årsmöte och nya häftiga möten och händelser. Jag gick tillsammans med Uddvallas ordförandepar med tunga steg mot tunnelbanan.
Stämningen blev dock snart muntrare och samtalet om allt årsmötet innehöll och vad vi tyckte om det gick varm. Timmarna på tåget flög förbi. Vår nya profilfråga var självklart en del av diskussionen och vi pratade om könsnormer, sexuallitet och könsidentitet. Vad vi inte tänkte på var att vagnen vi hamnat på var något tystare än vad vagnar på tåg mellan Stockholm och Göteborg brukar vara. Det var ingen tyst avdelning bara något tystare. Tåget rullade in mot Göteborg och konduktören ropade ut ankomsten. Men det tänkte väl inte vi på, vi hade ju fortfarande saker att prata om. Varpå gubben som sitter framför oss skriker:
”Håll käften!”
”Ursäkta?” sa jag om hans ohövliga sätt och tittade frågande på mina resekamrater.
”Nu har ni suttit och pratat i tre timmar, nu kan ni väl i alla fall vara tysta!”
”Alltså, det här är ingen tyst avdelning” sa jag. ”Så vi har faktiskt rätt att prata”
Tåget stannar på stationen och gubben säger inget mer. Jag och de andra är tagna av chock, vad är det här som vi varit med om? Hur kan det hända? Men vi var snabbt tvungna att återhämta oss inför nästa attack. En kvinna lutar sig över mig där jag sitter i sätet.
”Alltså ni kan väl tänka på att inte prata så förbannat högt i framtiden. Jag har suttit tre säten bort och tvingats lyssna på er hela vägen.” hon lägger inte fram det på något trevligt sätt.
” Å, förlåt” säger jag. ”Om du sagt till oss hade vi såklart pratat tystare.”
”Men ni är ju politiker. Ni får väl fatta att ni inte kan prata så förbannat högt.”
”Varför sa du inte till oss under tiden då? Hade du bett oss hade vi pratat tystare” säger Evelina som sitter bredvid mig.
”Men det fattar ni väl om ni nu är så förbannat smarta! Det sitter faktiskt barn här” vad nu det hade med saken att göra.
”Dom har faktiskt inte pratat så högt” säger mannen som sitter med sitt barn bredvid oss på andra sidan gången. ”Dom har pratat i normal samtalston”
Kvinnan bakom oss instämmer.
Jag minns det, burr, kvinnan som skällt på oss går iväg men jag har redan börjat gråta, kränkt och sårad inombords. En ängel förklädd till medresenär kommer fram till mig och säger att den skällande kvinnan har fel och att vi inte ska ta till oss vad hon sagt. Jag instämmer och säger att jag vet men att jag känner mig så jävla kränkt.
Vi går av, jag hulkande, och försöker undvika att gå i närheten av arg gubbe och skällande kvinna. Arg gubbe är med även på nästa tåg men han stör oss inte mer.
-----------
Vad som hände handlade inte om att vi hade talat för högt eller stört någon. Det handlade om att det vi sagt var jävligt provocerande för vissa. Vissa som antagligen hade suttit irriterade hela resan och tillslut inte stod ut med att höra att en tjej viss kunde heta Hans. Det blev för mycket för våra två arga resenärer. Och efter att ha blivit utskälld av en person är det tydligen rättfärdigat för fler att gå fram och trycka ner tre unga tjejer som pratat om hur orden bög och flata används i språket. Om det varit tre vuxna kvinnor kanske de inte vågat, säkert inte om det varit tre vuxna män. Det vill säga så länge dessa kvinnor eller män inte ”sänkt sin status” genom att utrycka sig könsöverskridande eller på annat sätt tillhört en grupp utanför normen. Tre unga tjejer var det i alla fall okej att skrika på. Det kunde inte på något sätt bli jobbigt för den som skriker. Vad skulle vi göra? Tre unga tjejer har väl ingen makt.
Men dom viste inte att just de här tre tjejerna satt på sjukt mycket makt. Dom viste inte att de här tjejerna just skaffat sig redskap för att jobba mot normer och mot att unga inte tas på allvar.
------------
Jag kommer vara en aning rädd för människor på tåg ett tag framöver. Jag kommer vara en aning misstänksam och jävligt medveten om att alla inte tänker som jag och att alla inte respekterar mig och det jag säger. Men detta är ingenting emot hur peppad jag kommer vara på att driva vår nya profilfråga och se till att skolan verkligen kommer utbilda barn som är kritiska mot normer. För då kommer inte bara tre underbara och modiga personer på ett tåg säga till nästa gång någon blir kränkt. Då kommer alla reagera och då kommer till och med arg gubbe och kvinna förstå att allt vi säger är sant. Vi vet hur det är när man slipper bli påtvingad en norm för det låter rädda barnens ungdomsförbund oss slippa. Och jag tänker i alla fall inte ta på mig min smala lilla låda igen. Och nu är det dags för oss att kämpa för att alla barn ska bli befriade från sina trånga lådor. Detta ska ske i skolan. Vi vill ha:
En normkritisk skola, nu!
Karin Höglund
Inlägg
